Upplevelsen av heligt skratt är av naturen subjektivt. Därför måste vi försöka vara objektiva i ett försök att hitta det som ligger bakom. När vår definition av sanning beror på vår upplevelse av världen, är vi en mycket liten bit från att bli helt relativa i vårt tänkande. Kort sagt, känslor säger inte vad som är sant. Känslorna är inte dåliga, och ibland är våra känslor i linje med sanningen i skrifterna. Men de är ofta i linje med vår syndiga natur. Hjärtans bräckliga natur gör det till en mycket opålitlig kompass. "Hjärtat är mer bedrägligt än allt annat och är desperat sjukt; vem kan förstå det? Jer 17:9". Denna bedrägliga hjärta-princip är specifikt tillämpbar på fenomenet som kallas "helig skratt". Det råder ingen tvekan om att människor verkligen har börjat skratta okontrollerat vid väckelsemöten. Det är ett faktum. Men vad betyder det egentligen?
Skratt behandlas flera gånger i Bibeln. Ofta används det för att beskriva ett hånande eller hånfullt svar, som var fallet med Abraham och Sarah som skrattade när Gud sa till dem att de skulle få barn på sin ålderdom. Vissa verser använder det som ett tecken på hån (Ps 59:8; Ps 80:6; Ordspr 1:26), och ännu andra gör tydliga uttalanden om själva skrattets natur. Salomo gjorde exempelvis följande iakttagelse i Pred 2:2: "Jag måste säga om löjet: »Det är dårskap», och om glädjen: »Vad gagnar den till?»" Han fortsätter sedan att säga, i 7:3 "Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat." Ordspr 14:13 säger omvänt: "Mitt under löjet kan hjärtat sörja, och slutet på glädjen bliver bedrövelse." Båda dessa verserna är sanna: en ledsen person kan skratta för att täcka sin sorg och en person kan gråta även om han är lycklig på insidan. Så, inte bara misslyckas känslor med att säga oss sanning, utan vi ser också att skratt inte alltid visar på glädje. Det kan betyda ilska, sorg eller hån. På samma sätt betyder bristen på skratt inte automatiskt sorg. Skratt är helt klart subjektivt.
Låt dem bliva till intet, likasom vatten som förrinner. När någon skjuter sina pilar, blive de såsom utan udd.
Du har låtit dem äta tårebröd och givit dem tårar att dricka i fullt mått.
därför skall ock jag le vid eder ofärd och bespotta, när det kommer, som I frukten,
Det mest övertygande skriftliga argumentet mot det som kallas "heligt skratt" finns i Gal 5:22-23. Det säger: "Andens frukt åter är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet. Mot sådant är icke lagen." Om självkontroll är en frukt av Guds Ande, hur kan då okontrollerbart skratt också vara en frukt av hans Ande? Väckelseledare hävdar att vara fyllda av Anden betyder att vi blir "kastas runt" av hans nycker. Men tanken på att Gud skulle få människor att agera berusade eller skratta okontrollerat eller göra djurljud som ett resultat av Andens smörjelse går rakt emot hur Anden agerar, enligt Gal 5:22-23. Anden som beskrivs i Galaterna 5 är en som främjar självkontroll inom oss, inte tvärtom. Slutligen fanns det ingen i Bibeln som var mer fylld med den Helige Ande än Jesus, och inte en gång speglar Bibeln någonsin honom skrattande.
Mot bakgrund av dessa saker är det lönsamt att titta på följande avsnitt från 1 Kor 14:6 där Paulus talar om att tala i tungor: "Ja, mina bröder, om jag komme till eder och talade tungomål, vad gagn gjorde jag eder därmed, såframt jag icke därjämte genom mitt tal meddelade eder antingen någon uppenbarelse eller någon kunskap eller någon profetia eller någon undervisning?"
"Likaså, om den signal som basunen giver är otydlig, vem gör sig då redo till strid? Detsamma gäller nu för eder; om I icke med edra tungor frambringen begripliga ord, huru skall man då kunna förstå vad I talen? Då bliver det ju ett tal i vädret. V 8-9”
"Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans, så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må nu ske så, att det länder till uppbyggelse. Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det. Är ingen uttydare tillstädes, så må de tiga i församlingen och tala allenast för sig själva och för Gud.” v 26 -28.
"Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens. " v 33.
På den tiden talade många människor i kyrkorna på språk som andra inte kunde känna igen och därför säger Paulus att de var värdelösa i församlingen eftersom talaren inte kunde bygga upp andra med sitt tal. Detsamma kan tillämpas på heligt skratt. På vilket sätt tjänar det oss (frågar Paulus) om vi inte pratar med varandra med uppenbarelse, lärdom, kunskap och sanning? Återigen säger han, "Låt allt göras för uppbyggnad." Han avslutar sitt argument genom att säga, "Gud är inte en förvirringens Gud, utan fredens", vilket gör det klart att han inte vill att atmosfären i församlingen ska vara en förvirrad och full av meningslöshet, utan en av kunskap och uppbyggnad. .
Det verkar, utifrån vad Paulus säger, att det som kallas "helig skratt" skulle falla under kategorin sådant som inte "uppbygger" Kristi kropp och därför bör undvikas. Vi har insett att:
a) skratt är ett opålitligt känslomässigt svar;
b) det kan vara ett tecken på flera olika känslor;
c) det åstadkommer inte något användbart.
Dessutom strider okontrollerbara känslor av känslor mot den Helige Andes natur. Det är därför tillrådligt att inte se till "helig skratt" som ett sätt att komma närmare Gud eller som ett sätt att uppleva hans Ande.
https://www.gotquestions.org/holy-laughter.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar