onsdag 7 augusti 2019

Vad betyder beordrar och påbjuda? Är det skriftenligt?

by Denver Cheddie

Jag har valt de betydelser som jag tycker skapligt in på detta. Beordra och Påbjuda kommer från engelskans:
Decree = Påbud, synonymer: föreskrift, diktat, edikt, kungörelse ukas, befallning, order, dekret, förordning, bestämmelse, lag, norm.
Declare = Beordra, synonymer:befalla, ge order, kommendera, säga till, tillsäga, ge i uppdrag, ålägga, rekvirera, beställa. Alltså i stort sett göra lagligen bindande.

Vår Fader, jag beordrar och deklarerar att du är i himlen; för om vi inte hade gjort det, så hade du kanske fallit från himlen som blixten
Vi talar fram ditt rike på jorden och beordrar att din vilja skall ske!
Vi påbjuder att vårt dagliga bröd tillhandahålls!
Vi förkunnar att vi är förlåtna och vi ger förlåtelse till våra gäldenärer!
Vi är lösta från frestelser, vi binder det onda i Jesu namn!
Ty vi förkunnar att ditt är kungariket, kraften och ära, i evighet amen.
... Herrens bön enligt "beordra och deklarera" rörelsen (den finns inte i bibeln)

Jag bad en gång en allmän bön, efteråt fick jag beröm från en annan troende för den andliga tillväxt som denne såg i mitt liv. Jag var lite smickrad och rodnade nästan, men hur kunde denne veta att jag hade växt andligt? Det berodde på att de hörde mig "deklarera" i min bön. Nu har jag faktiskt inte gjort något sådant. Min bön kan ha låtit något så här: "Herre, jag ber för pastorerna i vårt land, att de kommer att vara herdar som matar fåren, att de inte ska ränna sig galna efter materiell vinning, utan kommer vara folkets tjänare". Personen trodde felaktigt att jag påbjöd det att ske för de missförstod min meningsstruktur. Jag bad faktiskt Gud att Han skulle göra alla dessa saker, jag påbjöd inte att det skulle bli så.


Så jag började undra, sedan när är beordra/ förkunna/ deklarera/ påbjuda saker att ske i bön ett tecken på andlig mognad och tillväxt? De flesta inom pingst ber inte Gud om någonting längre. De ber inte ödmjuka böner längre. I stället beordrar de något att det ska vara så, och förkunnar ut att det är så. En typisk bön kanske låter så här: "Jag påbjuder och förkunnar att pastorn ska vara flockens herde." Egentligen är detta bara den senaste variationen i den positiva bekännelses-rörelsen – som följts i hälarna av "nämn det - kräv det, bekänn det - ha det och blabba och grabba". Enda skillnaden är att "beordra och påbjuda" tycks trivas på begynnelserim snarare än rim(det heter decree och declare på engelska, därav begynnelserim). Annars är det samma sak. Ironiskt nog förklarar förespråkare av "beordra och påbjud" ofta att det minsann inte är " nämn det - kräv det" som de predikar. Men det är exakt det det är!
Så allt jag skrev om när det gäller positiv bekännelse gäller även här. I den artikeln går jag in i detaljer om alla skrifter som är vridna för att lära sig positiv bekännelse. I den här artikeln behandlar jag främst de bakomliggande frågorna bakom beordra och påbjud - omfattningen av den troendes myndighet och underkastelse till Guds vilja.

Skriftenliga kontra icke skriftenliga deklarationer

Låt oss nu göra några nödvändiga skillnader. Allt du säger är tekniskt en deklaration. Påbjuda/ förkunna/ deklarera är ord och det finns inget syndigt eller icke skriftligt med det. Om jag säger "Jag ska jobba nu", det är en deklaration. Jag förklarade min avsikt att gå till jobbet. Det finns många sådana förklaringar i bibeln. Skillnaden är att för de flesta av oss innebär det inte att när jag förklarar att min avsikt är att gå till jobbet så får det mig att komma till jobbet. Min avsikt att gå till jobbet tillsammans med min ansträngning att köra mig dit är det som får mig till arbetet. Att förklara denna avsikt har absolut ingenting att göra med det - det är inte den aktiva orsaken som leder till effekten. "Jag är Guds rättfärdighet i Kristus Jesus" är en deklaration, men att jag säger det gör mig inte till Guds rättfärdighet, det är Kristi försoning på Golgata som gör det så. Så det finns inget speciellt med en deklaration. Varje lovprisning till Gud är ett förkunnande en deklaration att - Gud är stor. Men att jag säger det är inte det som gör honom stor. Han är stor på egen hand, och det är därför jag säger det. Han blir inte stor för att jag säger det, jag säger det för att det är så det är.

Detta är en viktig punkt som illustrerar skillnaderna mellan människor som jag själv och "påbjud - beordra" rörelsen. Jag tror inte vad vi förkunnar är det som får det att ske, men de tror att det är så ... särskilt när de kombineras med påbud. De bestämmer något att vara så, genom att förkunna det, sedan förklarar de att de kommer att hända genom att påbjuda att det ska ske. Självklart förstår de att det inte händer av egen kraft utan av Guds kraft och auktoritet som bor i dem. Till exempel "Jag påbjuder och förkunnar att jobbintervjun kommer bli framgångsrik och jobbet kommer bli mitt." Det är en typisk bön. Så varför inte bara be "Herre jag ber dig att ge mig favör i den här intervjun och att jag kommer att bli anställd för det jobbet."? Det finns några subtila skillnader. Den första verkar ha mer auktoritet. Och den andra verkar osäker på om det är Guds vilja att ja ska få det jobbet.

I den mindre extrema änden finns de som lärt sig detta ordförråd av andra och därför använder påbjuda -deklarera. Det vill säga när de ber "Jag påbjuder och förkunnar att detta jobb är mitt" menar de i sina hjärtan exakt samma sak som "Herre, jag erkänner ödmjukt din suveränitet och ber att du ska ge mig det här jobbet i enlighet med din vilja". Det är bara deras terminologi som är konditionerat till den enda kristna miljö som de någonsin har känt. I sådana fall har jag egentligen inte ett problem. Jag har emellertid ett problem med de mer extrema varianterna, de som faktiskt tror att de har större auktoritet än vad Gud gav dem, och de som tycks vara mer intresserade av sin egen vilja än Guds vilja.

De huvudsakliga skrifterna
Den moderna definitionen och meningen med att deklarera bygger på ett missförstånd av några skrifter. En favoritskrift som "påbjuda och deklarera" rörelsen använder är Romarbrevet 4:17, som säger "inför honom som gör de döda levande och kallar på de ting som icke äro till, likasom voro de till." Deras tolkning av detta är att vi kan (påbjuda och deklarera) saker som för närvarande inte finns eller realiteter som ännu inte realiserats som om de gjorde det. Vi har ännu inte jobbet, men jag påbjuder och förkunnar att jag har det. Sedan kommer det att det hända enligt Rom 4:17. Detta är deras tolkning av den skriften.

För att få rätt tolkning behöver jag inte ens läsa hela kapitlet. Allt jag behöver är hela versen. "Abraham trodde Gud, som kallar de saker som inte är som om de var". Vad mer behöver jag säga? Detta är ett attribut av Gud, inte man. Abraham hade inte denna förmåga - det är därför han litade på Gud. Gud hade lovat honom att hans gamla rynkade kropp skulle få en son genom Sarahs döda livmoder. Abraham hade ingen möjlighet att göra detta. Istället litade han på Gud eller trodde Gud som hade denna förmåga. Mycket viktigt: förmågan eller makten finns hos Gud inte oss. Abraham påbjöd och förkunnade aldrig någonting. Gud förkunnade det och de skedde.

Men, borde vi inte sträva efter att vara som Gud? På vissa sätt ja, men på en del sätt kan vi det inte. Guds attribut kan kategoriseras som kommunikativ attribut och eller inte kommunikativa attribut. De inkompatibla egenskaperna är det som skiljer Gud från människan. Han är allsmäktig, allestädes närvarande, etc. Vi kan aldrig vara allestädes närvarande. Inte ens djävulen är allestädes närvarande. Dessa är inkompatibla attribut. Men Gud är också helig, rättfärdig, kärleksfull. Dessa är vi kallade att efterlikna. Dessa är de kommunikativa attributen. Romarbrevet 4:17 beskriver en av Guds inkompatibla egenskaper - en av dem som tydligt skiljer Honom från människan. Vi har helt enkelt inte den här kraften.

Ett annat skriftställe är Job 22:28 - "När du då beder till honom, skall han höra dig, och de löften du gör skall du få infria." Det låter väldigt enkelt, men frågan är Vem sa det? Det var inte Gud. Det var inte en av bibelförfattarna. Det var Eliphaz, en av Jobs vänner som beskrevs som en eländig talesman och som faktiskt bestraffades av Gud för att inte tala vad som var rätt (Job 42:7). Ett annat skriftställe som verkar undervisa och förklara är Ps 2:7-9"Jag kommer att förklara beslutet/ påbudet: Herren har sagt ...". Om du läser versen noga är dekretet den del som GUD sade. Psalmisten förklarar då dekretet. Med andra ord kan vi inte avgöra något, endast Gud kan. Vi kan dock förkunna det. Deklarera/ förklara är ett vanligt ord som används i psalmerna som innebär beröm, skryta, förkunna. Så denna vers lär oss att förkunna Guds domar, berätta om dem för alla. Det är den bibliska meningen att deklarera.

Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.
Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig. Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.

Hur mycket auktoritet har vi egentligen?

Matteus 28:18 säger Jesus: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden." På något sätt läser vi dessa skrifter och vi lägger mentalt till raden "och jag ger dig denna auktoritet". Men läs det igen, det står inte . Han sa inte att han gav oss denna auktoritet. Det fanns tillfällen när han skickade ut sina lärjungar (före sin uppstigning) och gav dem befogenhet att kasta ut demoner och hela de sjuka (Luk 10). När han steg upp i himmelen verkade han också ge oss befogenhet att hela de sjuka och kasta ut demoner (Mark 16). Jesus ger oss endast befogenhet att göra vad han sade åt oss att vi kunde göra - predika evangeliet för alla nationerhela de sjuka, kasta ut demoner, etc. Han gav oss inte all auktoritet över allting.

När lärjungarna kastade ut demoner, använde de språk som "kom ut ur henne i Jesu namn". När de helade de sjuka, "bli hel i Jesu namn", "Stig upp och gå". De bad inte "Herre, snälla kasta ut denna djävul". Eftersom Gud givit dem befogenhet att kasta ut demonerså behövde de bara använda sig av den myndigheten. De behövde inte be Gud att göra det. På samma sätt när Moses ropade till Gud vid Röda havet, bannade Gud honom "varför skriker du till mig? Använd staven som jag gav dig. "(2 Mos 14:15) Så sträckte Moses staven och skilde vattnet åt. Detta händer bara när Gud verkligen ger myndighet åt någon att göra någonting.
Sedan sade Herren till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de skall dra vidare. Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå mitt igenom havet på torr mark.

Bad lärjungarna alltid på detta sätt? Svaret är nej. De befallde bara de sjuka att "bli botade" och demoner att "komma ut" när de helade de sjuka, kastade ut demoner eller vid de sällsynta tillfällen när de uppväckte de döda. När Paulus blev biten av en orm (Apg 28:3), bestred han inte djävulen eller utropade "Djävulen är en lögnare!" Han ignorerade det och fortsatte med sin verksamhet. När Peter var i fängelse bad folket (Apg 12:5). När Paulus och Silas var i fängelse, sjöng och lovprisade de Herren (Apg 16). Inget påbud ingen förklaring.
Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden, då en huggorm kom ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand.
Petrus hölls därför kvar i fängelset, och församlingen bad uthålligt till Gud för honom.

När Paulus fick en törntagg - en budbärare från Satan att brottas medtalade han till törntaggen för att få den att försvinna eller bestraffade han törntaggens demon? Nej, han vädjade till Gud (2 Kor 12:7). Han gjorde helt enkelt en framställning. I Herrens bön lär vi oss att be "befria oss från den onda". Denna bön visar en förståelse av att Gud har kontroll över djävulen, och den ber ödmjukt Gud om att inte låta djävulen göra om han vill med oss. De flesta gånger då lärjungarna bad, bad de som vanliga människor - de bad ödmjukt om och gjorde en ansökan om. Paulus lärde oss att inte oroa oss utan göra våra böner kända för Gud och låta hans fred regera i oss (Fil 4:7). Han lärde oss inte göra förklaringar.
Och för att jag inte skall bli högmodig på grund av dessa utomordentligt höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slår mig i ansiktet, för att jag inte skall förhäva mig.
Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.

Beordra och påbjuda rörelsen” överskattar vår auktoritet. De tror att Jesus har gett oss all auktoritet och att vi kan tala (beordra och påbjuda) allt särskilt ekonomiska välsignelser. De binder och bestrider djävlar som inte ens finns. Det är inte ovanligt att höra dem binda och bestraffa ryggsmärtans demon och fattigdomsanden. De enda gånger som lärjungarna någonsin bestraffade en demon var när de kastade ut den från någon annan eller helade de sjuka. De bestraffade aldrig ekonomiska andar, eftersom de förstod tydligt vad Bibeln lärde om ekonomi - ge till Gud och HAN kommer att bestraffa uppslukaren/ förtäraren. Hela Skriftens råd lär att om vi arbetar hårt, investerar klokt och ger till Gud, kommer han att få vårt arbete att blomstra.

De förstod också när sjukdom var resultatet av demonisk aktivitet och när det var resultatet av trötthet eller någon annan naturlig orsak (2 Tim 4:20Fil 2:25-30). Du kan inte binda eller ta myndighet över trötthet och utmattning. Du behöver bara vila. Inte varje attack från fienden kräver att vi kastar ut en demon. Ibland har vi bara brottas och motstå (Ef 6). Jesus ger oss bara så mycket auktoritet som vi behöver för att utföra det arbete han kallade oss att göra. Vi har INTE ALL myndighet, särskilt för att göra saker utanför Guds vilja och att bygga upp våra egna kungarike. Endast Kristus har ALL auktoritet.
Erastus stannade kvar i Korint, men Trofimus lämnade jag i Miletus, eftersom han var sjuk.
Men jag anser det nödvändigt att sända tillbaka till er min broder Epafroditus, min medarbetare och medkämpe, som ni har sänt för att hjälpa mig med det som jag behövde. Han har längtat efter er alla och varit orolig, eftersom ni har hört att han blivit sjuk. Han har också verkligen varit sjuk, ja, nära döden. Men Gud förbarmade sig över honom, och inte bara över honom utan också över mig, för att jag inte skulle få sorg på sorg. Därför är jag så mycket mer angelägen att sända honom, för att ni skall få glädjen att återse honom och jag själv får känna lättnad. Ta nu emot honom i Herren med all glädje, och visa sådana män uppskattning. För sitt arbete i Kristi tjänst satte han sitt liv på spel och var nära döden, för att ge mig den hjälp som ni inte kunde ge.

Din vilja ske
Herrens bön (hur Jesus lärde oss att be) innehåller en rad som säger "Ske din vilja i himlen så också på jorden". En väsentlig del av att be är att underkasta sig Guds vilja. Gud värdesätter egenskaper som ödmjukhet och förkrosselse. Gud hatar arrogans och övermod/ förmätenhet. Jag vill mycket hellre be, ”Herre om det är din vilja, vänligen arbeta saker i din suveränitet så att jag kan få det här jobbet. Visa mig vad jag behöver göra för att sätta min tro i handling. ”Det är ödmjukhet inför Gud och fullständigt beroende av honom. Det visar också en förståelse för hur Gud fungerar.” Jag beordrar och påbjuder att det här jobbet är mitt” låter lite mer arrogant eftersom det förutsätter en auktoritet som vi inte har. Det bryr sig inte heller om om detta jobbet verkligen är Guds vilja. Jag vill hellre be på det sätt som Jesus lärde mig att be, även om vissa klickar i församlingen anser mig mindre andlig än dem. Det är OK, jag håller mig hellre till det som är skriftenligt. Det är fortfarande möjligt att be ihärdigt och våldsamt utan att ta till beordra och påbud.

En annan anledning till att jag föredrar att be på det traditionella sättet är för att jag inte ser någon i Bibeln som ber "påbud". Det finns helt enkelt inte där. Många av Pauls böner är listade i hans brev. Jag kan inte tänka på en enda plats där han beordrar eller påbjuder någonting. Gud gav honom en törntagg i köttet - en satans budbärare för att brottas med honom. Vid tre tillfällen bad han Gud att ta bort den. Men Gud vägrade och det var nog så. Paulus beordrade eller påbjöd aldrig att taggen skulle tas bort. Han talade aldrig till det, han framställde bara sin bön bara Gud. Om det varit någon annan än Paulus, skulle de ha blivit kritiserade för sin brist på andlig mognad vilket tydligt visade sig genom deras dåliga ordförråd. När han förstod att det inte var Guds vilja att det skulle tas bort lämnade han det bero. Gud befriade honom inte från men gav honom en förståelse av situationen - förståelse som hjälpte Paulus att hantera rättegången.

Djävulen kan inte besitta kristna, men han kan attackera oss på andra sätt. Om djävulen "brottasmed dig, be först att Gud inte ska leda oss till frestelse, d.v.s. undersök om det finns någon icke bekänd synd i ditt liv. Be sedan till Gud att befria dig från det onda. Om Gud väljer att inte göra det, be om förståelse för vad han försöker åstadkomma. Detta är hur Jesus lärde oss att be och lägga märke till hur långt bort det är från att beordra och påbjuda. Se min artikel om trolldom för en mer djupgående diskussion om djävulens arbete.

Slutsats
Det jag tycker är störande för samtida trender i den karismatiska rörelsen är den starka betoningen på att säga mer än att göra. Hur vandraen karismatisk i Anden? Genom att säga ”jag vandrar i andan”. Hur korsfäster de köttet? Genom att säga "jag har korsfäst köttet". Det är fantastiskt och roligt hur detta har blivit kultur. Det är inom denna kultur som obibliska doktriner som beordra och påbjuda trivs. Denna lära överskattar den troendes auktoritet och söker att fastställa vår vilja snarare än Guds vilja.

Bibeln lär oss helt enkelt inte att vi har någon auktoritet eller makt att beordra och påbjuda saker att hända. Endast Gud har sådan kraft. Istället borde vi be Gud för att vårt dagliga bröd ska levereras och att våra behov ska tillgodoses. Det ena sättet är ödmjukt, det andra är övermodigt/ inbilskt. Det ena är skriftenligt och tidlöst, det andra är bara den senaste innegrejen som snart förbleknar.

https://www.bibleissues.org/declare.html

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vad är den verkliga betydelsen av att vara profetiskt?

av Drew B. McIntyre 30 april 2014 Det finns få roller i Skriften som missförståtts lika mycket som profetens. I konservativa kretsar minsk...